När man tänker på kärleken

När man tänker på kärleken tänker man på kärleken.
Jag tänker mycket på kärleken. Vi tänker mycket på kärleken jag och Mimmi Mouse.
Vi sitter i hennes soffa och tänker så det knakar. Vi har suttit där många gånger förut. Och tänkt och dryftat. Och dryftat och tänkt.
För någonstans vet vi att allt blir bättre. Eller vi säger så. Vi säger så så mycket att vi vet. Det kommer bli bättre.
Och Mimmi Mouse häller upp mer te. Jag dricker det med mjölk och hon utan. Hon dricker det med honung och jag utan. Och vår blir sommar. Sommar blir höst. Höst blir vinter.
Och plötsligt från en dag till en annan har hon träffat någon. Eller inte någon. Hon har träffat den hon vill träffa.
Efter år av sår. Svävandes mellan busiga lockar, glansiga hornhinnor och välklädda varianter av en och samma.
Han som inte förtjänat henne. Han som gjort revor. Som använt de stora orden, men inte kunnat fylla ut ett par skor.
Och vi kommer fram till att hon inte varit oskyldig. För vem är det? Men vi enas ändå om att denna person nu är utsuddad och raderad.
För en dag var Mimmi Mouse plötsligt redo. Hennes tankar var klara och hjärta fritt. De rufsiga lockarna hade börjat sloka och de glansiga hornhinnorna torkat upp.
Och Mimmi Mouse trumpetar ut sitt nyvunna mod. Hon balanserar på klippavsatser. Kastar sig med huvudet före i isvakar. Skriker där hon tidigare aldrig haft ord.
Och jag blir alldeles varm. För om Mimmi Mouse är glad så är jag glad.
För det är så det funkar. Vi delar det mesta. Från minnen och kaffepengar till konstaterandet att vi inte alltid tycker lika om saker och ting. Absolut inte.
Och just i dag är jag är extra kär – för Mimmi Mouse skull.

Antiloper i skallen

Jag har myror i brallan. Fjärilar i magen. Antiloper i skallen.
- Det heter inte så, säger du.
- Vad då, säger jag.
- Ja, man säger inte så. Det finns inget som heter antiloper i skallen, säger du.
- Fast nu gör det det. Jag sa det ju precis, säger jag.
Min hand håller krampaktigt i snöret till i en rosa ballong. Sakta svävar vi fram genom mörkret.
Jag flyger vart jag vill. Över haven, genom skogarna och förbi fälten.
Och jag har väntat i flera dagar. Veckor. Månader.
När ska jag plocka fram nålel? Sticka hålet? För visst vore det typiskt mig. Platt fall, rakt ner i avgrunden och sedan ett långsamt kravlade tillbaka. Upp mot ytan.
Men nej, jag är chockad. Vi flyger och flyger. Mot horisonten. Mot solen. Mot månen och stjärnorna. Och när vi kommer fram tar vi ny sats. Framåt, bortåt och vidare.
Det här har varit det bästa året hittills. Och det har jag många att tacka för. Men kanske främst ändå Lilla My.
För plötsligt räckte det. Hon satte ner foten och sa nej. Och svart blev vitt och ljust blev mörkt och elefanterna dansade och blommorna blommade fast det var mitt i vintern.
Kan någon förklara, vad var det som hände?

Utsikt för en sjuk

Första besöket

Tabula rasa

Inscannat

Snö

På Kolla Kolla

I dag var jag och Olle och hängde det jag ställer ut på Kolla Kolla i Gbg. Så här blev resultatet!

Mormor