- Det heter inte så, säger du.
- Vad då, säger jag.
- Ja, man säger inte så. Det finns inget som heter antiloper i skallen, säger du.
- Fast nu gör det det. Jag sa det ju precis, säger jag.
Min hand håller krampaktigt i snöret till i en rosa ballong. Sakta svävar vi fram genom mörkret.
Jag flyger vart jag vill. Över haven, genom skogarna och förbi fälten.
Och jag har väntat i flera dagar. Veckor. Månader.
När ska jag plocka fram nålel? Sticka hålet? För visst vore det typiskt mig. Platt fall, rakt ner i avgrunden och sedan ett långsamt kravlade tillbaka. Upp mot ytan.
Men nej, jag är chockad. Vi flyger och flyger. Mot horisonten. Mot solen. Mot månen och stjärnorna. Och när vi kommer fram tar vi ny sats. Framåt, bortåt och vidare.
Det här har varit det bästa året hittills. Och det har jag många att tacka för. Men kanske främst ändå Lilla My.
För plötsligt räckte det. Hon satte ner foten och sa nej. Och svart blev vitt och ljust blev mörkt och elefanterna dansade och blommorna blommade fast det var mitt i vintern.
Kan någon förklara, vad var det som hände?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar