En pälsmössa

Berlin Nr. 2

Berlin

Desperat? JA!

Desperat... Vad är det? Kanske att stå vid branten och bara vilja hoppa? Eller att känna att om man blundar tillräckligt hårt så kanske, bara kanske, har man turen att få lösas upp i tomma intet. Förvandlas till luft, så varm och lätt att man bara svävar. Lyfter. Långt ovan molnen - för att ta en annan form och komma ner med båda fötterna på jorden.
Just nu, ja. Ja, jag är desperat. Desperat efter våren. Jag håller på att bli galen.
Jag tror aldrig att jag längtat så mycket. Mest för att det är så underbart alltihop.
Den där känslan av att plötsligt förvandlas till sex år igen. Vara alldeles så där odödlig som man bara kan vara innan man fyllt tio och glider fram på sin nya cykel. Snabbt över grusade gator. Genom regnet, in i ljuset och solen. Till alla klätterträd och blandsaften från Bobs. Till känslan av det nya och spännande.
Och plötsligt har jag blivit en frustande tjur i en alldeles för trång spilta. Jag bara står där. Står där och väntar på att få ta nästa steg. Så redo som jag aldrig tidigare varit. Aldrig någonsin.
Och jag är alldeles snurrig och lyckligt och frustrerad och rastlös på samma gång. Kan man vara det? Ja, tydligen.

Nytt år – nytt hår?

Första dagen på det nya året. Vad säger man? Nytt år och ny hårcut? Eller hur ska det vara?
Min frisyr är varken ny eller friserad. Slitna toppar delar sig ända upp till himlen och tillbaka.
Ett tovigt trassel under ytan på ett stort leende. Det är så det brukar se ut.
Och det där irriterande leendet sen. Ständigt kommenterat. Med överslätande kommentarer smetade på toppen av en hemlighet. Det skeva klär mig illa.
Fast Miss Lo säger att det inte stämmer. Inte längre. Några nämnvärda tovor finns inte tala om. Mest bara leenden som kommer när man minst anar dem. Som lurpassar vid frukostgröten. Som dyker upp i kön till affären. Eller knackar på när man sitter på tunnelbanan på väg till jobbet och det är kallt och jävligt där ute.
Och kanske har hon rätt? I alla fall till viss del.
För tovorna har analyserats, penetrerats och artikulerats. De har irriterats, svullnat upp och infekterats. Tills de fått sin egen plats.
Och jag gillart. Absolut.
För är det inte då man känner någon på riktigt? När man ser trasslet. Och får vara med och trassla ut.
Hitta till andra sidan. Där människor är människor. Och inte uttröttade fotsoldater. Ständigt i beredskap för nya attacker.
I alla fall, jag är tacksam för Miss Los skarpa blick. Och att hon säger vad hon tycker – i alla lägen. På gott och ont!