Desperat? JA!

Desperat... Vad är det? Kanske att stå vid branten och bara vilja hoppa? Eller att känna att om man blundar tillräckligt hårt så kanske, bara kanske, har man turen att få lösas upp i tomma intet. Förvandlas till luft, så varm och lätt att man bara svävar. Lyfter. Långt ovan molnen - för att ta en annan form och komma ner med båda fötterna på jorden.
Just nu, ja. Ja, jag är desperat. Desperat efter våren. Jag håller på att bli galen.
Jag tror aldrig att jag längtat så mycket. Mest för att det är så underbart alltihop.
Den där känslan av att plötsligt förvandlas till sex år igen. Vara alldeles så där odödlig som man bara kan vara innan man fyllt tio och glider fram på sin nya cykel. Snabbt över grusade gator. Genom regnet, in i ljuset och solen. Till alla klätterträd och blandsaften från Bobs. Till känslan av det nya och spännande.
Och plötsligt har jag blivit en frustande tjur i en alldeles för trång spilta. Jag bara står där. Står där och väntar på att få ta nästa steg. Så redo som jag aldrig tidigare varit. Aldrig någonsin.
Och jag är alldeles snurrig och lyckligt och frustrerad och rastlös på samma gång. Kan man vara det? Ja, tydligen.