Om söndagssurhet i efterhand

Söndagen var en dag i gråa toner. Den färgades av det dåliga humör som överraskade mig på morgonen när jag vaknade. Den där känslan man inte kan sätta fingret på. Känslan av att något inte står helt rätt till, fast man inte riktigt vet vad.

Jag satte mig snabbt upp i sängen och tänkte att ”Här kan du inte ligga och sura. Nu går du upp, duschar och käkar frukost.” Men jag hann knappt öppna dörren till badrummet förrän det dåliga humöret, som stått och lurpassat bakom duschdraperiet, åter hoppade på mig.

Det gnagde sig fast och vägrade släppa taget. Så jag beslöt mig för att ta en lång höstpromenad. Sedan kändes allt lite, lite bättre...

Disträ av distractions

Jag har drabbats av en besvärlig åkomma. Jag kan inte längre fokusera. Inne i mitt huvud fladdrar små tankefjärilar runt. Ibland slår de sig ner och vilar vingarna. Men så plötsligt flyger de vidare igen.

Jag försöker verkligen lyssna både på andra och på mig själv. Försöker höra vad vi har att säga. Men så fladdrar någon ny tanke förbi. Kanske handlar den om vad jag ska äta till middag, vad som kommer att hända efter tiden på Gotland eller att jag längtar efter att resa och efter nya äventyr… Jag har så mycket i huvudet just nu. Så många drömmar jag vill förverkliga.

Fast i dag har jag ändå lyckats vara hyfsat koncentrerad. Hela klassen var ute och fotade med sina egenkonstruerade kameror. Min Obscura byggdes av en gammal teburk. Först försökte jag med ett O’boy-paket. Men det funkade inte alls utan släppte igenom en massa ljus.

Det känns verkligen konstigt att man kan ta bilder med så simpla medel. Men samtidigt väldigt häftigt. Kommer antagligen bli en del pinhole-bilder med teburken. Gillar det där med slumpfaktorn. Att man aldrig kan vara säker på resultatet. Då blir fotandet nästan som ett lotteri.

Ett lustbarn med återvunnen gnista

Vet att jag redan har bloggat en gång i dag, men kan inte låta bli att hamra ett tag till på tangenterna. Har plötsligt återfått lusten att skriva. Nu när det inte är något tvång längre känns det hur kul som helst.

Fick det hela förklarat för mig av min trogna kumpan Erika på bussen tillbaka från Visby i måndags kväll. Jag babblade på om att jag har så svårt att känna för att göra något när det blir ett måste. Även om jag innerst inne egentligen tycker att det är roligt. ”Men det är bara för att vi är lustbarn”, sa Erika. ”Sådana som gör saker av lust.”

Jag tyckte att det lät så fint. Tänk, det är bara att acceptera… antagligen är jag just det. Ett lustbarn. Så bort med alla måste och fram med gnistan. Carpe diem!

Telefonen ringer, men jag kan inte svara...

Jag vet att jag har varit dålig på att höra av mig sedan jag anlände till Gotland. Att jag till och med varit dålig på att svara i telefon. Men hoppas att jag är ursäktad. Jag har helt gått upp i fotandet och då räcker tiden inte till. Jag andas och tänker på detta medium nästan jämt. Jag till och med drömmer om foto.

Innan jag började skolan hade jag föreställt mig att Gotlandsdygnen skulle bli längre än dem i Stockholm. Mycket längre. Men det är snarare tvärt om. Det finns alltid en massa saker jag vill hinna med att göra. Som olika skoluppgifter, redigering av bilder, mörkrumsgrejande och att fota så klart!

Här kommer fler uppdateringar på vad jag har sysslat med de senaste veckorna och förklaringar till varför jag har varit dålig på att lyfta luren...

Vi fick i uppgift att fota ett barndomsminne. Här är mitt. Innan min mormor flyttade från huset i Malmö till en mer behändig lägenhet hade jag nämligen tillgång till värdlens bästa koja. Mellan hennes plank och en stor prunkade häck fanns det perfekta utrymmet. Ett grönt rum där jag antingen lekte själv, med mina kusiner eller med min lillebror.

Förra veckan valfärdade diverse gotlänningar till lilla Hemse. Anledning: Byn bjöd på traditionell marknad av högsta klass. Ett virvar av karuseller, knallar och snabbmat. Vår uppgift var att göra ett reportage om arrangemanget. Här kommer några bilder därifrån.

Plats: Hemse

Nu börjar det...