Berlin Nr. 2

Berlin

Desperat? JA!

Desperat... Vad är det? Kanske att stå vid branten och bara vilja hoppa? Eller att känna att om man blundar tillräckligt hårt så kanske, bara kanske, har man turen att få lösas upp i tomma intet. Förvandlas till luft, så varm och lätt att man bara svävar. Lyfter. Långt ovan molnen - för att ta en annan form och komma ner med båda fötterna på jorden.
Just nu, ja. Ja, jag är desperat. Desperat efter våren. Jag håller på att bli galen.
Jag tror aldrig att jag längtat så mycket. Mest för att det är så underbart alltihop.
Den där känslan av att plötsligt förvandlas till sex år igen. Vara alldeles så där odödlig som man bara kan vara innan man fyllt tio och glider fram på sin nya cykel. Snabbt över grusade gator. Genom regnet, in i ljuset och solen. Till alla klätterträd och blandsaften från Bobs. Till känslan av det nya och spännande.
Och plötsligt har jag blivit en frustande tjur i en alldeles för trång spilta. Jag bara står där. Står där och väntar på att få ta nästa steg. Så redo som jag aldrig tidigare varit. Aldrig någonsin.
Och jag är alldeles snurrig och lyckligt och frustrerad och rastlös på samma gång. Kan man vara det? Ja, tydligen.

Nytt år – nytt hår?

Första dagen på det nya året. Vad säger man? Nytt år och ny hårcut? Eller hur ska det vara?
Min frisyr är varken ny eller friserad. Slitna toppar delar sig ända upp till himlen och tillbaka.
Ett tovigt trassel under ytan på ett stort leende. Det är så det brukar se ut.
Och det där irriterande leendet sen. Ständigt kommenterat. Med överslätande kommentarer smetade på toppen av en hemlighet. Det skeva klär mig illa.
Fast Miss Lo säger att det inte stämmer. Inte längre. Några nämnvärda tovor finns inte tala om. Mest bara leenden som kommer när man minst anar dem. Som lurpassar vid frukostgröten. Som dyker upp i kön till affären. Eller knackar på när man sitter på tunnelbanan på väg till jobbet och det är kallt och jävligt där ute.
Och kanske har hon rätt? I alla fall till viss del.
För tovorna har analyserats, penetrerats och artikulerats. De har irriterats, svullnat upp och infekterats. Tills de fått sin egen plats.
Och jag gillart. Absolut.
För är det inte då man känner någon på riktigt? När man ser trasslet. Och får vara med och trassla ut.
Hitta till andra sidan. Där människor är människor. Och inte uttröttade fotsoldater. Ständigt i beredskap för nya attacker.
I alla fall, jag är tacksam för Miss Los skarpa blick. Och att hon säger vad hon tycker – i alla lägen. På gott och ont!

När man tänker på kärleken

När man tänker på kärleken tänker man på kärleken.
Jag tänker mycket på kärleken. Vi tänker mycket på kärleken jag och Mimmi Mouse.
Vi sitter i hennes soffa och tänker så det knakar. Vi har suttit där många gånger förut. Och tänkt och dryftat. Och dryftat och tänkt.
För någonstans vet vi att allt blir bättre. Eller vi säger så. Vi säger så så mycket att vi vet. Det kommer bli bättre.
Och Mimmi Mouse häller upp mer te. Jag dricker det med mjölk och hon utan. Hon dricker det med honung och jag utan. Och vår blir sommar. Sommar blir höst. Höst blir vinter.
Och plötsligt från en dag till en annan har hon träffat någon. Eller inte någon. Hon har träffat den hon vill träffa.
Efter år av sår. Svävandes mellan busiga lockar, glansiga hornhinnor och välklädda varianter av en och samma.
Han som inte förtjänat henne. Han som gjort revor. Som använt de stora orden, men inte kunnat fylla ut ett par skor.
Och vi kommer fram till att hon inte varit oskyldig. För vem är det? Men vi enas ändå om att denna person nu är utsuddad och raderad.
För en dag var Mimmi Mouse plötsligt redo. Hennes tankar var klara och hjärta fritt. De rufsiga lockarna hade börjat sloka och de glansiga hornhinnorna torkat upp.
Och Mimmi Mouse trumpetar ut sitt nyvunna mod. Hon balanserar på klippavsatser. Kastar sig med huvudet före i isvakar. Skriker där hon tidigare aldrig haft ord.
Och jag blir alldeles varm. För om Mimmi Mouse är glad så är jag glad.
För det är så det funkar. Vi delar det mesta. Från minnen och kaffepengar till konstaterandet att vi inte alltid tycker lika om saker och ting. Absolut inte.
Och just i dag är jag är extra kär – för Mimmi Mouse skull.

Antiloper i skallen

Jag har myror i brallan. Fjärilar i magen. Antiloper i skallen.
- Det heter inte så, säger du.
- Vad då, säger jag.
- Ja, man säger inte så. Det finns inget som heter antiloper i skallen, säger du.
- Fast nu gör det det. Jag sa det ju precis, säger jag.
Min hand håller krampaktigt i snöret till i en rosa ballong. Sakta svävar vi fram genom mörkret.
Jag flyger vart jag vill. Över haven, genom skogarna och förbi fälten.
Och jag har väntat i flera dagar. Veckor. Månader.
När ska jag plocka fram nålel? Sticka hålet? För visst vore det typiskt mig. Platt fall, rakt ner i avgrunden och sedan ett långsamt kravlade tillbaka. Upp mot ytan.
Men nej, jag är chockad. Vi flyger och flyger. Mot horisonten. Mot solen. Mot månen och stjärnorna. Och när vi kommer fram tar vi ny sats. Framåt, bortåt och vidare.
Det här har varit det bästa året hittills. Och det har jag många att tacka för. Men kanske främst ändå Lilla My.
För plötsligt räckte det. Hon satte ner foten och sa nej. Och svart blev vitt och ljust blev mörkt och elefanterna dansade och blommorna blommade fast det var mitt i vintern.
Kan någon förklara, vad var det som hände?

Utsikt för en sjuk